Tja, med ett välaviserat oväder på ingående är det väl dags att jag kläcker ur mig mina göranden och låtanden under snöovädret den 17 november för 10 år sedan – men det började faktiskt redan på Torsdagen den 16!
Helt klart är att mitt agerande i snöstormen måste vara något av det dummaste jag gjort – det ser jag tydligt i ansiktet på de jag berättar storyn för…
Nå, jag skäms inte – här kommer hela galenskapen, svart på vitt:
Det första som måste rättas till i historieskrivningen kring snöovädret är att det kom överraskande och att myndigheterna och bilister inte var förberedda. Skitsnack och efterhandskonstruktion!
På den tiden arbetade jag som speditör och transportplanerare – det stod klart redan tidigt på förmiddagen att det var skitväder på väg in, och piskan ven över de stackars gröngölingar till chaufförer som inte insåg allvaret i situationen; Skynda skynda, hurry hurry, mach schnell mach schnell - Göteborg ligger som i en gryta, och det är av yttersta vikt att hinna ner till stan, lossa och lasta upp igen så fort som möjligt för att hinna ut på vägen innan kaoset bryter ut på in- och utfarterna.
Vi maxade bilarna viktmässigt och lade volymgodset på släpen – oavsett lossningsordning; tryck på drivaxeln är överordnat allt annat i ett sådant här läge.
Trailerdragare med pusheraxel fick lätta jobb – eller inga alls, och enkelbilar fick stanna hemma – å dom var lika glada för det; Ingen mening att skicka ut idiotbilar avsedda för kontinenttrafik i snöoväder.
Nuförtiden har huvuddelen av de lastbilar som trafikerar svenska vägar axelkonfigurationer – och däck som är direkt olämpliga för vinterbruk i norden, men för 10 år sedan kunde man i vart fall välja ut boggibilar med en teoretisk chans att klara ett svenskt vinterväder…
Anyway, med hyfsad koll på läget lämnade jag kontoret någon timma sent, som vanligt.
De åkare som dragit benen efter sig hade små chanser att få något vettigt gjort nästa dag, men det var deras egna problem – vi hade gjort vad vi kunde.
En timmes körning hem – allt frid och fröjd; bara till att kokonga sig och vänta tills det blåst över?
Inte då – nu skulle det köras hästar till hovslagare! Jojomän!
Bestämt sedan tidigare – en hovslagare snuvar man inte på jobb hur som helst!
Unghästar, pensionärer och fölston hade vi en ”vanlig” hovslagare till som gjorde jobbet hemmavid, men två av tävlingshästarna krävde lite mer omvårdnad så de kördes regelbundet hem till en annan hovslagare.
Normalt så hade jag sett till att lasta och göra klart och inväntat hustruns hemkomst, men denna gången ville jag inte dra med tjänstebilen – SAAB 900i 2,1; ”Den sista SAABen” Värdelös vinterbil i största allmänhet, och urusel dragbil i synnerhet, visserligen skodd med vinterdäck men Michelin Alpin av första generationen var egentligen bara bra på bromsning tillsammans med ABS, det drev dåligt och styrde sämre så den bilen fick stå.
Hustrun kom hem strax efter mig och hjälpte till att göra hästarna resklara medan jag kopplade släpet på hennes bil – en Ford Scorpio med Michelin MS 200 – utmärkta drivdäck!
Vädret har blivit rejält mycket värre bara på en halvtimma, men det är inget snack om att vi inte skall åka – det sista jag gör ar att slänga in ett par ”snowgrips” – någon som minns?
Enkla att lägga på när man kört fast, men alldeles omöjliga att köra med. Ren bärgningshjälp, helt enkelt.
Kvart i åtta på kvällen drar vi från gårdsplanen, fem minuter senare kör vi ut på motorvägen; E6 an i norra halland – Vad nu? Stopp i bägge körfälten på motorvägen? Vaffödå?
Av en slump står en av våra egna bilar mitt framför näsan, så jag rusar fram och rycker upp passagerardörren och klättar in till en cool chaufför som sitter och pladdrar i telefon; …”och nu är katastrofen total – här kommer min chef in mitt ute i ingenstans och skall skälla på mig för att jag spräcker hans planering”
Det visar sig att åkartelegrafen meddelar att det håller på att korka ihop lite överallt – alltså även mitt ute på motorvägarna! Snabbt in i bilen igen och vända ekipaget bland stillstående, revirtänkade zombies som gladeligen står och blir insnöade på obestämd tid…
När man kör mot trafiken på motorvägspåfarten så blinkar åtskilliga bilar och hytter med näven – visst, sure; kör ni ut och ställ er på led med alla andra – ha det så skoj!
Nå, varse om läget och med bara några kilometer till hemmets härd så skulle väl alla utom en idiot avbrutit resan? Troligen.
Men vi fortsatte – gamla E6 var nästan helt folktom – de som hade svängt av tidigare var rutinerade rävar som såg till att hålla tempot uppe - vi brände på tillsammans med dem – och upplevde faktiskt inga egentliga problem. Visst, vinden slet rejält i hästtransporten och det började samlas snödrev, men ballistikens lagar gäller här som på alla andra ställen; hög utgångshastighet ger liten avvikelse!
Vårt mål är en gård utanför Grimeton – ni vet världsarvet i form av 5 stycken jättelika master som bär en långvågsantenn mellan sig, väl synligt från motorvägen.
Då vet ni också hur landskapet ser ut; platt!
All snö som borde fördela sig jämnt över 100tals hektar driver ihop och lägger sig i bästa fall längs en stenmur, men helst på vägen…
Sista biten mot gården var lite svettig, och hovslagaren, en bekant sedan många, många år kommenterade;
”Ja, jag trodde nog att ni skulle komma, men jag har då inte sett någon annan bil ute på vägen på en styv timma. – stannar ni på fika förresten…?”
Vi strök fikan.
Den knappa timme det tog att göra hästarna var helt sanslös, det var besvär att få upp porten på grund av snödrevet, och bara det faktum att jag vänt runt bilen direkt efter utlastning gjorde att vi kunde komma iväg.
Nu var det svettigt – vinddreven var riktigt höga, och vägen över slättlandet knyckte höger och vänster här och var utan egentliga landmärken att ta sikte på. Några snökäppar fanns inte utsatta – det handlade bara om att ”köra på känn”.
Gick bra det med, men tillbaka på gamla E6an började de verkliga problemen; folk som borde stått där dom stod hade chansat på kustvägen, med påföljd att det stod bilar i diket, det irrade runt nedsnöade människor på vägen med snöskyfflar av pygmémodell, barn lekte i vinddreven och här och var stod övergivna, mörklagda bilar – mitt på vägen!
Ja herregud – det är ju bara rörelseenergi som tar dig igenom rejäl snö, och det hade vi gott om – det och ett kompressorhorn som jag slängt på inför besiktningen; billigare än vanligt signalhorn, och himla praktiskt i detta läge.
Vår hastighet fick helt enkelt bli en kompromiss mellan den rörelseenergi vi faktiskt behövde, och den sikt vi trodde att vi hade…
Man blir lite snopen när man ser 4x4 bilar som Cherokee och Blazers övergivna längs vägar där man tuggar sig fram med en gammal Scorpio med hästasläp och odubbade vinterdäck...
Den lokala macken hade öppnat dörren för insnöade bilister, röjt undan bland hyllorna för att ge plats åt gäster som i brassestolar hade ställt in sig på att beta av hela videohyllan under natten.
Det blev lite uppståndelse när vi svängde in och började tanka bilen, och handlade på oss mjölk och bröd inför de kommande dagarna.
”Var kommer ni ifrån? Vilken väg har ni kört?”
Söderifrån, kört från Varberg. Hurså?
”Men, är det inte stopp överallt?
Inte direkt...
”Skall ni inte stanna här nu?”
Nix, nu skall vi hem och ta hand om djuren.
”Men herregud, det är ju stopp överallt, på radio säger dom att man inte skall ut och köra?”
Visst, whatever. (Men så sade man inte då på den tiden...)
Vi var hemma 23,00 – rundresan till hovslagaren hade tagit ungefär samma tid som i normala fall, men då brukade vi spilla en timme eller så på umgänge och fika – det hade vi skippat denna gången…
Korkat, dumdristigt - eller helt underbart?
Tja, säg det.
Jag vet ju vad vi varit med om -
och vi var två om beslutet.
Klart att det hade varit lite avigt att bli sittande med två hästar i snön, men ingen av oss upplevde att det var någon egentlig risk - det rullade på fint, men självklart var vi glada att vara hemma igen - och ett minne för livet blev det. Varför åka till Sahara för att vara med om äventyr när dom knackar på dörren här hemma...?
Det finns faktiskt två smaskiga parallella följdhistorier på denna, men jag är inte säker på att ni orkar med dem?
Swedefe - som ser fram emot nästa oväder!
eftersom jag såg ett par jeepar och en landrover som körde förbi ute på vägen, hade jag bara kommit dit hade det funnits hjulspår att köra i.
