Nänänä - aldrig det som erbjuds!

AutoWest hade köpt på sig ett helt hav med dieselautomater - så det var det enda de vill sälja.

"Du vet, om man kör hästar så mååste man ha automat för att att kunna koncentrera sig på körningen. Besvärliga djur, dom där..."

Man ville inte ens diskutera manuell låda:
"Nä, du vet - dom tillverkas inte ens med det; det måste specialbeställas från Kåå-rea, tar säkert 10 månader minst.
Här, skriv på nu på en automat här så skall du få ett fint avtagbart drag på köpet..."

"Va, vill du bara ha fast drag? Det undrar jag om det ens finns några längre..."


Nä, det där sista sade man inte rent ut - men man tittade på mig som om jag vore den störste idioten de sett någon gång.
Visst är det skönt när känslor är besvarade...?


Den lille landsbygdshandlaren lyssnade på önskemålen, medgav att det var vääldigt ont om manuella dieslar, men att vi alltid kunde titta i listan över bilar på köl - alltså halvinofficella bilar ombord på fartyg till Sverige.

En enda (1) dieselmanuell var på väg till Sverige, och den var redan tingad som demobil till någon stackars handlare i Norrland.

"Men", som min pragmatiske handlare sade;
"eftersom dom redan väntat så länge, och det ändå inte finns några nya dieslar med manuell låda att leverera om nu någon skulle vilja ha en så är det ju ingen idé att dom tar ut denna heller."

Bättre att vi båda tar hand om den nu när vi ändå har en affär klar, eller hur..?"

Mycket logiskt i mina öron

Och precis så blev det - efter en hel del ringande och trixande inför öppen ridå var saken i hamn.

Att bilen var silver var kalas, och läder stod redan på önskelistan.


Snipp snapp snut - Lyckligt slut!


Swedefe

Där ser man! Ännu en bil som var "till sjöss" vid orderskrivning!

Om jag förstod Swedefe rätt så var färgen av underordnad betydelse? Även om det ändå blev rätt så att säga!
Santa Fe är tydligen inte en bil man går och väntar i ett halvår på.

Eller?

Petroff

Vete fasen om min kärra befann sig till sjöss eller stod på torra land då den beställdes? Köpet blev till lite hastigt eftersom en säljare på Volvo "Bil & bluff" i Sisjön (Gbg.) retade upp mig då jag skulle köpa ett löst glas till ett av dimljusen på min dåvarande hisingstraktor. Nähä si det gick inte att köpa ett löst glas utan man måste en komplett lampa, men de gick inte att bara köpa EN lampa utan man måste köpa ett färdigt par för 2700:-....bla bla... då blev jag F.... och gick tvärs över gatan till Frontbilar. Fastnade för en Bronze-met. och modell SF Exclusive 2.4. Men som vanligt (å tur var det) så fanns det ingen sådan att uppbringa utan måste beställas från fabriken på andra sidan Tellus och det skulle ta månader att få den. Jaha då blev det att fundilera och konferera med HSB och då bestämde vi oss för en Silver-met istället. Det framtvingade färgvalet har vi aldrig ångrat. Lyckades också tjöta mig till en hel hög med gratistillbehör, förmodligen för att vi beställde 2 nya kärror på en gång. Frugan en Matrix och jag en SF.

Vi är efter ett år som Hyundai-ägare evigt tacksamma för den tjurige sura och opersonlige reservdelsförsäjaren på Bil & bluff som fick mig att "få tummen ur" och för första gången välja bort hopplösa Volvo för en pålitlig "asiat".

Kan just undra hur många hyundaihandlare som har otrevliga försäljare - hos andra bilmärken alltså - att tacka för så lyckade försäljningsresultat...

Skäreläjan skrev:
Kan just undra hur många hyundaihandlare som har otrevliga försäljare - hos andra bilmärken alltså - att tacka för så lyckade försäljningsresultat...

Kanske går iväg en och annan chokladask med bif.kort:
"Tack för gott samarbete!"

Mvh Hyundai Sverige AB (? )


Petroff

Vi behövde bil snabbt, och jag hade dragit på det för länge - den gamla pickupen höll på att desintegrera och hade dyra reparationer i pipelinen.
Såldes till Nigeria, förövrigt...

Silver är en kalasfärg - vi har haft flera tidgare och den nya blev i samma färg den med.

Swedefe

Efter 3 år i en silvrig URSanta var det dags att modernisera.

Som i förbifarten for vi in till Hyundais Uppsalahandlare för att bli bjudna på tårta. Vi kollade pliktskyldigast på den nya Santan också. Det hade vi även gjort tidigare, men aldrig provkört innan. Men nu var det dags.
Bilen spann som en katt och var så tyst att man måste kolla på varvräknarnålen ifall motorn var igång. Automaten kändes lite för trög och så saknades hundvädrarfönstret i bakluckan. Men herrn i familjen som aldrig riktigt gillat vissa linjer på Ursantan blev lyrisk över den nya designen redan i våras. Några priskalkyler upprättades som verkade rimliga och förhållandevis rättvisa.

Så nu återstod bara att välja färg. I bilhallen stod en jättesnygg svart bil med silverflakes inlagda i lackytan, men som alla här ovan påtalat är det asjobbigt att hålla en mörk bil snygg. Av den orsaken föll även den snygga Gunmetallic (en gråbrungrön färg) bort. Att välja på då återstod en beige variant som också är vacker, men som redan finns representerad i familjens bilpark samt en stålblågrå variant som vi aldrig sett i skala 1:1. Efter studium i dagsljus av en provlapp på 15x15 cm stod valet klart. Det blåanlöpta stålet hade talat till en stålbruksgrabb och frugan som aldrig ägt en blå klänning var också med på noterna.

Vi väntade cirka 3-4 veckor på bilen, delvis beroende på en egen semesterresa samt en lackreparation. Spänningen var stor när vi for till bilhallen för att hämta ut underverket. Vi hade ute i trafiken siktat in alla ljusblå bilar för att gissa hur vår bil skulle te sig, men det var svårt att från enbart färgprovet göra några bra bedömningar.

Så kom vi då in i hallen, där fanns inget ljusblått, men väl en grå variant som påminde om kriminalvårdens grå VW-transporter. Det var bara den gröna randen som skilde åt. Väl ute i regnrusket såg det lite trevligare ut och vi är nu nöjda med att ha en lite ovanligare färg. Vi hade ju rest runt i silver tillräckligt länge och även om det är en kalasbra kulör är det ju skoj att växla om lite ibland. Därför valde vi också en manuell låda.

Premiärturen skedde i söndags då vi for ner till Barkarby för att möta några gelikar på en miniträff. Vår entré där blev blygsam, herrarna på plats var fördjupade i trans av att kolla in Coopers nya fjärrljus så de märkte inte vår ankomst, kanske för att bilen går så tyst? Hittills har bilen gått 30 undebara mil där vi cruisat fram med den ljuvliga V6:an.

Vilken lycka!!!

linkan skrev: Bilen spann som en katt och var så tyst att man måste kolla på varvräknarnålen ifall motorn var igång.

Tänk, det där känner jag igen...

linkan skrev:...en beige variant som också är vacker

Man bugar...

linkan skrev:Vilken lycka!!!

Vad härligt det låter! Har ju själv upplevt känslan...